En (av många) saker jag facinerades av i Barcelona var hundlivet. Det var väldigt många som hade hund och det lustiga var att knappt en enda av dessa hundar hade koppel på sig när dom var ute och gick. Ibland såg vi en hund som vi trodde var hemlös men sen sprang den ikapp sin ägare som kunde vara långt framför den. Och ägarna då, dom tittade inte ens så att hunden hängde med, dom bara traskade på och litade uppenbarligen fullt ut på att hunden var med. Och dom få hundar som hade koppel gick lugnt och harmoniskt bredvid sin ägare utan att dra eller titta på en massa annat. Dom bara travade på med bakåtstrukna öron, så där perfekt "undergiven". Snacka om att veta vem som är flockledare. Och mötte dom andra hundar så tittade dom knappt på varandra. Ingen skällde, morrade eller ställde till med nåt. Fantastiskt. Det vart en sån kontrast jämfört med hur jag upplever det i Sverige. Här krånglar hundmöten var och varannan dag för både mig och andra. Det skälls och morras. Många hundar drar och går som dom vill i kopplet medans "flockledaren" följer efter...