har just haft en underbar "pratstund" med min my på facebook.

jag hatar dom 50-60 milen som skiljer oss åt. hatar. jag vill ha min älskade my här. nära mig. som förr. jag minns att jag, när jag var 16-17, försökte föreställa mig att inte träffa henne i stort sett varje dag, men det gick inte. jag trodde på riktigt att vi skulle fortsätta ses på det sättet, alltid. att vi skulle bo på samma ställe jämt. naiv tonåring kanske. tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. livet vill olika för oss alla. vi väljer olika vägar och hamnar på olika ställen. vi bor ju trots allt i samma land, jag och my. likförbannat dröjer det flera flera månader mellan gångerna vi ses. det gör ont, men det är så det är. 

men hur längesen det än var som vi sågs/hördes så känns det ändå som att det var igår varje gång vi ses. jag hoppas att det alltid kommer vara så! min älskade fina my <3 jag och emma måste hälsa på, snaaart!