Sen Dante vart påhoppad av en rottweiler i maj har både han och jag utvecklat någon form av fobi mot dessa hundar (och andra så kallade kamphundar). Jag är medveten om att min egen fobi troligtvis avspeglar sig på Dante och det är synd, men jag kan inte låta bli att vara rädd. Jag tycker att rottweilers är fina hundar egentligen men varje gång jag ser en så blir jag stel och får upp hemska bilder i mitt huvud om vad som kommer hända eller skulle kunna hända när vi går förbi. Jag tänker ut "flyktplaner" och funderar på om det är bäst att lyfta upp Dante när rottisen går till attack eller om det kanske är bäst att lägga sig över honom så att min kropp blir hans skydd. Jag funderar på vart det är bäst att sparka på den anfallande huden, mot huvudet eller kanske mot ljumsken vid revbenen, där borde det göra riktigt ont. 

Jag vet ju att det inte är själva hunden det är fel på egentligen. Det är ju alltid, nästan iallafall, ägaren det sitter i. Dante får också utbrott ibland och skäller mot vissa hundar, men han väger 8 kg så det är inga som helst problem för mig att hålla emot om han kastar sig i kopplet. Jag skulle aldrig klara av att hålla emot en rottweiler på 50-60 kg så därför skulle jag heller aldrig skaffa mig en sån. Lite självinsikt måste man ju faktiskt ha. Man kan inte bara skaffa en stor, svart hund för att det ser coolt ut eller inger respekt eller vad man nu har för anledning. Man måste veta vad hunden behöver, hur den fungerar och att man klarar av den också.

Vi har träffat och hälsat på två snälla rottisar sen det hände. Dante har krypit ihop, tagit omvägar och morrat lite båda gångerna. Han vill inte gå fram. Jag har klappat och försökt intala mig om att det finns snälla rottisar och för att visa Dante att jag faktiskt inte är rädd. Tyvärr går det ju inte att ljuga för en hund.