När det värsta håller på att hända
Jag och Dante var på kurs igår, andra gången. I pausen satt jag och Dante satt på marken vid de andra och busade lite. Dante lek-morrade och drog i mina händer som han alltid gör när han är busig.
Med på kursen finns en rottweiler. Eller den är inte riktigt med utan den går runt planen där vi har kursen tillsamans med sin matte och en annan tränare för att lära sig bete sig, typ. Den har tydligen varit duktig och snäll men sen gick nåt lite snett och han vart lite ilsken eller nåt sånt.
Rätt var det är så kommer den där rottweilern farandes. Den kommer liksom runt mig mot Dante och kopplet lindar sig om mig så jag faller omkull. Jag försöker knuffa bort den men satan vad stark den var. Sen hör jag hur Dante skriker och när jag tittar upp så håller rottweilern Dante i munnen, över ryggen. Fy vilken panik jag fick. Tillslut släppte den, av sig själv eller för att nån fick tag i den vet jag inte. Dante stack iväg och såg livrädd ut. Jag var helt övertygad om att hans rygg skulle vara söndertrasad och blodig. Men inte en skråma hade han på sig, bara massa saliv från rottisen. Dock var han rejält rädd och ville inte gå tillbaka. Efter lite godismutande så lugnade han sig men sneglade mot rottisen hela tiden.
Fy vilken hemsk upplevelse det var. Jag har bilden av Dante i rottweilerns mun hela tiden och kan inte låta bli att tänka på vad som hade kunnat hända.
Med på kursen finns en rottweiler. Eller den är inte riktigt med utan den går runt planen där vi har kursen tillsamans med sin matte och en annan tränare för att lära sig bete sig, typ. Den har tydligen varit duktig och snäll men sen gick nåt lite snett och han vart lite ilsken eller nåt sånt.
Rätt var det är så kommer den där rottweilern farandes. Den kommer liksom runt mig mot Dante och kopplet lindar sig om mig så jag faller omkull. Jag försöker knuffa bort den men satan vad stark den var. Sen hör jag hur Dante skriker och när jag tittar upp så håller rottweilern Dante i munnen, över ryggen. Fy vilken panik jag fick. Tillslut släppte den, av sig själv eller för att nån fick tag i den vet jag inte. Dante stack iväg och såg livrädd ut. Jag var helt övertygad om att hans rygg skulle vara söndertrasad och blodig. Men inte en skråma hade han på sig, bara massa saliv från rottisen. Dock var han rejält rädd och ville inte gå tillbaka. Efter lite godismutande så lugnade han sig men sneglade mot rottisen hela tiden.
Fy vilken hemsk upplevelse det var. Jag har bilden av Dante i rottweilerns mun hela tiden och kan inte låta bli att tänka på vad som hade kunnat hända.
Vi får väl se hur han reagerar när vi möter okända stora hundar ute idag. Förhoppningsvis är det lugnt. Han är väldigt trött idag iallafall och gillar inten är man tar honom över ryggen, han har väl blåmärken eller nåt. Det har jag med på mina knän efter att den drog omkull mig.
Älskade Dante